Varv: Søren Ingvard Kjeldsens Skibs & Bådebyggeri, Esbjerg
Officiellt nummer:
Varvets nummer:
Byggår: 1943
Bruttotonnage: 46,17 (denna uppgift verkar tveksam och det verkar handla om nettotonnage då Lucretia är större än GG 273 Tabor på bilden nedan)
Nettotonnage:
Längd:
Bredd:
Djup:
Motor: Alpha

Byggdes 1943 på Søren Ingvard Kjeldsens Skibs & Bådebyggeri i Esbjerg som E 288 Lucretia för C. M. J. Ellerbæk, Herning. År 1950 sålde han båten till fiskhandlaren Carl-Olof Lång i Malmö som lät registrera båten i Sverige som MÖ 1041 Lucretia. Syftet var att båten skulle användas i fiske utanför södra Brasiliens kust.

Bakgrunden till det hela var att en dansk vid namn Møller Nielsen startade andra ett fiskeriprojekt i Uruguay efter andra världskriget. Projektet blev mycket framgångsrikt och flera av de danska fiskare som deltog stannade kvar i Uruguay. Projektet avslutades kring 1950 och Møller Nielsen flyttade då till Brasilien där han fick tillstånd för ett fiskeriprojekt med sex fiskebåtar. Efter att ha misslyckats med att hitta danska båtar vände han sig till fiskhandlaren Carl-Olof Lång i Malmö för att få tag på svenska båtar och fiskare istället.

Lång köpte den danska fiskebåten Lucretia som fick svensk flagg och blev MÖ 1041. Som skeppare ombord anställdes Dennis Bryngelsson. Dessutom chartrade han fiskebåten GG 462 Nippon som bytte namn och blev MÖ 1044 Neptun. En svensk fiskare och skeppare som också deltog i projektet var Nils Persson från Smögen. Han var bosatt i Danmark och fiskade där med S 350 Ingegerd som fick bli svensk som MÖ 1042 Ingegerd.

När GG 199 Oberon gick på grund på en sandrevel den 26 januari 1955 räddades besättningen av MÖ 1041 Lucretia:

Den 26 januari befann sig fartyget mellan Barra do Rio Grande do Sul och fyren Conseisao och låg och trålade där. Skeppare var Hugo Sörensson och han hade med sig Göran Persson, Sigge Hansson och tre brasilianare.

[…]

Kl. 02.15 fick Oberon grundkänning. Man firade ut trålwirarna och styrde ut mot djupare vatten. Detta lyckades inte i den starka strömmen och den svåra sjön som växte upp mot stranden. Motorn stannade efter en stund på grund av att kylvattnet blev fullt av sand. Efter en stund fick man åter igång motorn men fartyget arbetade sig bara längre mot land i den kraftiga dyningen. Båten vattenfylldes snart och elsystemet slogs ut, så man kunde inte få radiokontakt med någon. Vid gryningen upptäcktes Oberon, bara 200 meter från land vattenfylld och med svår slagsida, av Lucretia som låg och trålade lite längre ut. Lucretias besättning Dennis Bryngelsson, Sofus Strömsten samt fyra brasilianare ombord kom till undsättning.

[…]

Lucretia kom in till Rio Grande på kvällen med de nödställda. Senare blev Carla uppkallad via radion av dansken Akaroa som berättade vad som hänt. Carla gick då in till Rio Grande och hämtade Oberons besättning för transport till Rio.

Den tredje juni 1957 förliste MÖ 1041 Lucretia i en storm efter att motorn lagt av. Även vi denna händelse bestod besättningen av Dennis Bryngelsson, Sten Strömsten och 4 brasilianare:

Dennis berättar:

Vi hade en Alphamotor i Lucretia, som efter åren i Brasilien fungerade allt sämre. Den slutade smörja när vi var ute på en fiskeresa och det blev helt stopp. Vi fick
sätta segel i den sydostliga stormen. Vinden från det hållet bar ju direkt mot land. Men vi klarade att komma nästan hem till Rio Grande. Ankaret hade gått förlorat tidigare, så vi kunde heller inte ankra. Och det var omöjligt att segla in mellan pirarna genom den smala öppningen. Vi såg att vi inte skulle klara det och det bästa sättet var att segla så långt upp på land som vi kunde. Vid första grundstötningen ville brasilianarna hoppa direkt, men det gick inte jag med på. Trots det utsatta läget satte vi oss ner och drack kaffe. Detta var för att vinna tid. För varje brottsjö som kom lyftes båten närmare land. Folket i land hade observerat vår belägenhet och de samlades vid stranden. Vi tog då en lina och fäste en tjockare lina i den och fick den i land. Folket i land höll i den tjockare linan och vi kunde därigenom med armgång ta oss i land oskadda. Linan fäste vi sedan i en stock så att båten blev ’förtöjd’. En grundstött båt behöver man inte förtöja men jag gjorde det i alla fall. Efteråt hörde jag att en bärgare hade kommit till platsen men kunde inget
göra eftersom båten var förtöjd. Nu var det ju ingen vanlig bärgare utan mera en
vrakplundrare och någon sådan var vi inte betjänt av. Lucretia var förtöjd fast kajdjupet inte var tillräckligt.

Efter att stormen bedarrat tog vi ut motorn och allt annat av värde som vi kunde komma över. När hela båten hade rensats fyllde vi den med tomfat. Ett ankare lades
långt ut och varje gång det blev högvatten försökte bolagets andra trålare dra oss flott. Men det var alltid något som hängde upp sig. Men till slut, efter många, många månader kom hon loss. Vi fick upp henne på varvet men det fanns ingen botten kvar i henne. Lucretia blev kvar där. Det sista jag såg henne stod hon kvar på slipen längst upp.