Varv: K. Christensen & Co
Officiellt nummer:
Varvets nummer:
Byggår: 1941
Bruttotonnage:
Nettotonnage:
Längd: 84,8 ft
Bredd: 21,7 ft
Djup: 9,9 ft
Motor: Wichmann semi-diesel på 150 hästkrafter

Byggdes 1941 som kylfartyg i Risør, närmare bestämt vid K. Christensen & Co i Moen. Beställare var AS Kjøletransport som ägdes av Thorvald Johan Kyvik i Haugesund. Namnet på båten blev T.J.K efter ägarens initialer. Under kriget fraktade den fisk för tyskarnas räkning.

I april 1947 såldes fartyget till Gunvald Ottesens Skipsbyggeri i Sagvåg
på Stord för att byggas m till fiskebåt. Hon såldes efter ombyggnaden till
Carl Fiskaanen jr, Sigurd Fiskaanen och Sigurd Haavik i Haugesund samt
Lars Amdal i Bømlo. Namnet blev Garpaskjær.

I oktober 1947 såldes båten vidare till AB Pontus Nilsson & Co i Göteborg och i maj 1948 registrerades båten i Sverige som GG 577 Inger, den andra båten i Sverige med samma namn. Tidigare hade det funnits en ångtrålare med samma nummer och namn. Skeppare blev Johan Ludvig Karlsson från Skärhamn. Den 30 maj 1948 överfördes ägandet av båten till Rederi & Fiskeri AB Pontus i Göteborg.

GG 577 Inger deltog i Islandsfisket 1948 med en besättning från Björkö. Båten var då en av fyra båtar ägda av sillkungen Pontus Nilsson som deltog i detta fiske. Även 1949 och 1950 fiskade båten sill vid Island. När båten inte användes för sillfiske gick den i fraktfart.

Inger förliste den 21 december 1950 på väg från Rostock till Göteborg med en lasta av brunkolsbriketter. Av allt att döma sprängdes båten av en mina som fanns kvar sen andra världskriget. På juldagen hittades en livbåt och Erik Olofsson från Hönö, lättmatrosen Hans Reichwald från Cuxhaven och jungmannen Christian Damgaard från Vejle döda vid denna. Skepparen Johan Ludvig Karlsson återfanns aldrig men båten återfanns på botten efter några dagar.

I september 1951 hade båten bärgats och förts in till Stege. En provisorisk reparation genomfördes. Båten inköptes ett år senare av Jonas Skådel med flera i Syre på Karmøy i Norge. Båten reparerades och byggdes därefter om vid Skudenes Mekaniske Verksted vad det gäller ny front av stål i överbyggnaden medan inredningsarbete i trä gjordes vid slipen på Syre. Det hela var klart till Islandsfisket 1953. Namnet var nu R-27-SH Flaggholm med Skudeneshavn som hemmahamn. Islandsfisket bedrevs vid denna tid med snörpvad.

Vid sidan av islandsfisket användes båten till fraktfart, till stor del gick den me cement mellan cementfabriken i Brevik och Vestlandet. Men båten gick även med makrill från Sörlandet till Östtyskland eller Hull i England.

Mellan 1954 och 1960 användes Flaggholm även som silltrålare i Norska havet under vintern. År 1959/60 byggdes båten om till trålare av Skudenes Mekaniske Verksted och på slipen i Syre. Användes sen till industrifiske i Nordsjön. 1965 blev båten R-99-K Flaggholm. Skrotade dock senare samma år varefter skrovet sänktes på djupt vatten i Nedstrandsfjorden.