Skeppsbyggnadsverksamheten i Lödöse går troligen tillbaka till medeltiden. Från tiden för nordiska sjuårskriget på 1560-talet finns kunskap om enskilda skepp som är byggda i Lödöse. Under större delen av 1700-talet drevs varvet av familjen Radhe:
Den 30 juni 1621 utfärdar Gustav II Adolf tillstånd för borgarna i Gamla Lödöse att bygga skutor. I Gamla Lödöse dombok omtalas för första gången år 1632 en skeppsbyggare – Anders Svensson ”skipbygere”.
Under större delen av 1700-talet var det släkten Radhe som drev varvet.
Gamla Lödöse varf går in i 1800-talet med stora ekonomiska bekymmer som säkerligen är sviterna efter konkursen 1792.
Olof Radhe synes ha varit tvingad att lämna ägandet av varvet redan de första åren in på 1800-talet. En person som ofta nämns i Lödöse varvs tidiga 1800-talshistoria är Patron A. W. Gyzander som 1813 grundade Sjuntorps bomullsspinneri.
Under 1820-talet blir John Brodie skeppsbyggare här, och en av de båtar han byggde var ”Götha Elf”. En hjulångare för Göteborgs Elfarbete som byggdes 1835 för att bogsera segelfartyg mellan Göteborg och Haneklo (Göta). Vid denna tidpunkt hade älven muddrats upp för att kunna utnyttja Trollhätte- och Göta Kanal.
1852 tar G. A. Lundgren över varvet och bygger både segel- och ångfartyg. Den först båt som byggs är en slup med det lämpliga namnet ”Den förste”. Ett 20-tal båtar är kända från Lundgrens tid.
1894 tar Karl Olsson över varvet och börjar en omstrukturering för övergång till byggande av stålfartyg. Detta blir kostsamt och 1899 går varvet i konkurs. Under Karl Olssons tid byggs 5 segel- och 6 ångfartyg.
AB Lödöse Varf grundades 1899 med Justus A. Waller som huvudägare efter att han köpt varvet på konkursauktion. I Wallerkoncernen ingick då Rederiaktiebolaget Unda, Göteborgs Trävarubolag och Lödöse Varf. Åren 1900 och 1946 finns 78 fartyg upptagna på nybyggnadslistan och utöver detta byggdes också ett större antal lastpråmar.
År 1946 köptes varvet av Adolf Bratt & Co. Efter att koncernen hamnat i ekonomiska svårigheter i slutet av 1950-talet, köptes Bratt & Co av Bonnierkoncernen i Stockholm. Bonniers avyttrade varvet till bröderna Lars och Vilgot Johansson i Skärhamn 1960. Åren 1959-67 byggdes det även fyra fiskebåtar av stål vid varvet. Den två första affärerna förmedlades av Lars Johansson som alltså redan före övertagandet av varvet hade kontakter med verksamheten där. Den tredje affären var en ombyggnad för Johanssons egen räkning och det fjärde bygget var en av Sveriges första moderna snörpvadsbåtar (ringnotsbåtar).
Varvet hade sin storhetstid under Lars och Vilgot Johanssons ägarskap under perioden 1960-80. Då sysselsattes 300 anställda och det byggdes 31 fartyg på mellan 1 000 och 13 000 ton dödvikt, huvuddelen för Johanssons egen rederiverksamhet som gick under den gemensamma beteckningen OT-rederierna. 1979 byggdes det sista fartyget, tankern M/T Ilse på 13 000 ton dödvikt, som också var det största fartyg som varvet byggt. Varvet avvecklades helt 1987 efter att en rad olika ägare försökt driva det vidare.
Fiskebåtar byggda vid Lödöse Varv, namn, år, hemmahamn, köpare
- Belomorsk, 1951 (skrov, färdigställd på Lindholmens varv), Ryssland
- Petjora, 1951 (skrov, färdigställd på Lindholmens varv), Ryssland
- ett skrov till en av trålarna som färdigställdes 1952 på Lindholmen, Ryssland
- Blagosvesjensk, 1955 (skrov, färdigställd på Lindholmens varv), Ryssland
- Stavropol, 1956, Ryssland
- LL 417 Fagerö, 1959, Klädesholmen, Alban, Edgar och Frans Fager
- LL 530 Stanley, 1960, Rönnäng, Julius, Clarence och Georg Wikberg
- LL 487 Nordfors, 1961, Rönnäng, Arne, Kurt, Olof och Sven Olsson, beställdes vid Lödöse Varv, byggdes i Hällevikstrand
- GG 248 Tunis, 1966, Skärhamn, OT-Rederierna, skrovet byggt år 1960 på spekulation av AB Kustvarvet i Höganäs. Övertogs av Nya Halmstadvarvet AB samma år och såldes till Lars Johansson som lät bygga färdig fartyget vid Lödöse varv. Efter några år som lastfartyg byggdes fartyget om till fiskebåt för snörpvadsfiske (ringnotsfiske) vid Lödöse Varv och var färdigt 1966.
- GG 569 Vingaborg, 1967, Donsö, Henry Johansson m.fl.
Andra källor: Blom, Bornmalm och Bång, Ståltrålare i svenskt fiske, 2012